Fan, var han tvungen att vrida om taggen i hjärtat precis när jag trodde att såret var läkt? Så att jag känner mig ännu mer dissad? Men jag kan egentligen inte vara arg på någon, i det här fallet råkade jag bara bli offer för allas känslor, det är ingens fel. Jag får väl vara glad för hennes skull. Fast, ja, det är deppigt och om jag vore en liten mes skulle jag kanske lägga mig i fosterställning på en trottoar och gråta, men i helvete heller! Man kan inte slösa bort livet på att gråta.
Efter en ganska intetsägande första skoldag var det ikväll dags för da Matteo-festival på Magasinsgatan. Mysa runt med fina vänner och lyssna på osignade artister som tolkade Håkan Hellström-låtar, det är ett bra sätt att hålla sommaren kvar. Det kan lätt bli fel när folk försöker vara som Håkan, för det går ju inte, men de här artisterna gjorde verkligen sin egen grej av hans låtar, och det var litet och intimt och känslosamt och vackert.
Imorrn väntar mitt livs första retoriklektion. So long!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar