Kom på mig själv med att längta efter att bli stor. Att bo sin egen lägenhet, ha sitt eget second hand-porslin, sina egna trasmattor, sina egna pengar och bara sin egen vilja. Att inte alltid ha en familj som man måste anpassa sig efter. Att faktiskt kunna göra precis som man vill. Komma hem när man vill, äta vad man vill, köpa vad man vill, träffa vem man vill, lägga pengar på det man vill...
Det finns mycket som jag skulle vilja göra men som jag inte känner är möjligt just för att min familj har vissa principer som jag inte kan ändra på. Egentligen kanske jag skulle vilja bli vegetarian, bara ge bort regnskog och gåvobevis till folk i julklapp, jag skulle vilja handla mycket mer på internet och engagera mig i större miljöprojekt.
Okej, det låter ju mesigt att inte kunna göra detta bara för att man bor hemma, men faktiskt, om man ska anpassa sig till tre andra personer blir saker och ting mycket krångligare. Är man under 18 får man inte handla på internet till exempel. Har man en ny idé är det oftast redan någon i familjen som har tänkt på det och löst det på sitt sätt, och radikala förändringar är inget man genomför i en handvändning. Det kan man bara göra om man bara har sig själv att ta hänsyn till.
Ja, okej, det är verkligen en trygghet att ha sina föräldrar, och det är säkert jättesvårt att behöva ta hand om allt krångligt som räkningar, deklarationer, hyra och annat, och det är inte så att jag ogillar min familj på något sätt, jag tycket jättemycket om när vi gör grejer tillsammans, vi är typ världens bästa familj.
Men anledningen till att det verkar så svårt och skrämmande att ta ansvar för sig själv, är ju att man aldrig får prova på det. Jag har ingen ordentlig koll på min ekonomi, för det är pappa som har den kollen. Jag behöver inte bry mig så mycket. Jag behöver inte tänka på vad vi ska äta, det har mamma redan fixat. Vad vi har för el, mobilabbonnemang och bil behöver jag heller inte fundera över, det är det redan någon som gjort.
Jag vill kunna bestämma över mig själv. Helt.
