Varje höst genomgår jag lite av en identitetskris. Egentligen gör jag nog det vid varje årstidsskifte, men på hösten blir det extra påtagligt. Jag är född på hösten, hösten är min årstid, jag identifierar mig med den. Solen skiner genom de gula löven, det är så vackert att det gör ont och jag blir varje gång lika frustrerad för att jag inte har någon bra kamera som kan göra bilden rättvisa. Nu doftar det precis som det alltid gjort på hösten, det luktar skog och svamp och kastanjerna ligger som glänsande bruna små skatter överallt, men jag är inte samma person som jag var höstar för längesen. Jag kommer att tänka på scouthajker, födelsedagskalas, orienteringsträningar och svamputflykter, höstar från förr. Jag förändras men det gör inte hösten. På något sätt gör det mig vemodig.