Okej, händelserik dag idag. Först nationellt prov, svenska läsförståelse. Jag är typ aldrig nervös inför prov, och var inte det nu heller, men det var svårare än jag trodde. Men men, jag hann med alla frågor, även om svaren inte blev perfekta... Stressigt blev det, när jag insåg att jag kanske borde planerat tiden lite bättre. Så, lite halvmisslyckat, får man väl sammanfatta det. Resten av skoldagen bestod av att titta på filmen Hotel Rwanda. Det var...omskakande. (Ni som sett den vet nog varför, den beskriver ganska detaljerat inbördeskriget i Rwanda på 90-talet och den bygger helt på verkliga händelser. Den är väldigt bra, men ungefär lika otäck.) Jag är inte den som är rädd för läskiga filmer, ens om de är verklighetsbaserade, men när jag började fundera över att liknande saker händer precis just nu, kom liksom vanmakten över mig. Inte för att detta är något jag inte funderat över tidigare, men det gör det inte mindre viktigt. Vart jag vill komma är: Vad i helvete kan jag göra åt den här skiten? Jag menar, vad håller jag på med? Här lever jag mitt lilla liv, medan folk dör därute. Jag känner mig så förbannat hjälplös. Och det handlar inte bara om krig, som Israel-Palestina-konflikten (eller, bara och bara...) utan det handlar om klimatproblem, svält, fattigdom, mobbing, orättvis handel... Visst, man måste se till det lilla och försöka göra det man kan för att göra världen bättre, men ibland undrar jag om det kommer att räcka. Även om alla människor gör lite grann, kommer resultatet av det att kunna lösa de gigantiska problem vi har? Det är visserligen det enda man har att hoppas på, men jag tror inte att jag är den enda som undrar ibland.
Så, efter skolan var jag på massage, najs var det... Tack mamma för den födelsedagspresenten.
Jag har fått någon sorts tvångsmässigt utomhusbehov på sistone, så när jag kom hem var jag tvungen att vara ute en stund bara för att det var fint väder. Så här års känns det som att man bara måste ta vara på solen när den väl är framme, för man vet liksom inte när den dyker upp nästa gång. Inte för att det finns så mycket att göra ute en tisdagseftermiddag i februari, förutom att promenera omkring och titta på solnedgången och vara nöjd med att man varit ute, men ändå. Det var ungfär vad jag gjorde. Vilket liv man har egentligen. Jaa, egentligen är jag ganska nöjd med mitt som det är, och jag försöker att leva det som jag vill. Gymnasievalet är iallafall avklarat, och det är jag nöjd med. Rudebecks, samhäll/språk blir det. Jag läste en artikel häromdan, om en tjej som var typ 20 och var nere i Ecuador och levde i en fattig by och lärde sig om den kulturen och så. Det lät som nåt bra att satsa på efter skolan.
För övrigt har jag hittat en gammal Ted Gärdestad-skiva, som man kan bli lite nostalgisk av. Så det är väl vad jag lyssnar på just nu. På torsdag är det sång- och dansshow på Dergården, massa kompisar (och syster) är med, så det blir skojigt att gå på. Hade gärna velat vara med själv, men som vanligt har man otur och missar de riktigt stora grejerna. Men, det är inte fel att vara publik heller.
Ojoj, vilket jättesereiöst inlägg detta blev, men jag kände mig väldigt seriös och känslosam idag, så det är bara att stå ut. Tack för att jag fick skriva av mig min lilla tillfälliga depression.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar